Varje gång som det folkliga misstroendet mot kärnkraften hotar att leda till att avvecklingen skall börja, mobiliserar kärnkraftsetablissemanget moteld. Då satsas miljoner på ”informationskampanjer”. Så sker också nu inför årets stora energibeslut, då de politiska signalerna entydigt, tyder på att en reaktor skall tas ur drift före 1998. En sådan symbolhandling fyller etablissemanget med fasa.
Den 5 maj beskriver cheferna för våra fyra kärnkraftverk
i vältaliga ordalag, hur oerhört säkra de anser våra
svenska verk vara. En vecka senare förklarar professor Westerstål,
att man inte behöver ta hänsyn till att närmare 80% av de
röstande i 1980 års folkomröstning ville att kärnkraften
skulle vara avvecklad år 2010 eller tidigare. Att bemöta Westerståls
advokatyr är föga meningsfullt.
Anmärkas bör dock, att om kärnkraften skulle kunna vara
garanti för ”sysselsättning och välfärd” så borde
Sverige som det kärnkraftstätaste landet i Europa under hela
perioden från 1980 ha legat som nummer ett i välfärdsligan.
Så är som bekant inte fallet. Tvärtom ligger vi illa till
både beträffande arbetslöshetsstatistik och traditionella
välfärdsmått.
Däremot är kärnkraftsdirektörerna värda ett
bemötande. De anser sig inte ha anledning att diskutera ”vad som stod
på valsedlarna”. Det är ett anmärkningsvärt ointresse
för demokratiskt fattade beslut.
Att artikeln lovprisar reaktorernas säkerhet ät inte alls
konstigt. Artikeln är en partsinlaga av personer, vars ekonomiska,
sociala och yrkesmässiga lojaliteter är hårt knutna till
kärnkraften och kraftindustrin.
Förtroendet för sådana partsinlagor begränsas
inte bara av den risk för partiskhet, som man alltid måste frukta,
utan i detta fall också av argumentens svaghet. Alla som vet något
om svensk kärnkraft vet också att Statens Kärnkraftsinpektion
tvingades stänga samtliga 5 reaktorer hela hösten 1992, eftersom
det visat sig att nödkylsystemet var förenat med sådana
brister att det var mycket tveksamt om det skulle komma att fungera vid
en härdsmälta. Dessa fel har alltså existerat redan 1980
alltmedan kärnkraftetablissemanget envist förkunnat att svensk
kärnkraft är säkrast i världen.
Uppräkningen av alla åtgärder för att förbättra
säkerheten ter sig en smula patetiskt för den som i samband med
1980 års debatt, fick höra hur absolut säkra de svenska
reaktorerna var redan då. Om alla dessa åtgärder varit
motiverade så var påståendet 1980
om den nästan 100%-iga säkerheten tämligen ihåligt.
Det är intressant att notera hur de svenska kärnkraftsdirektörerna dömer ut Tjernobyl-reaktorerna och vill stänga dem omgående. Samtidigt kan vi konstatera att FN:s atomenergiorgan, IAEA, år 1983 gav dessa RBMK-reaktorer högsta betyg: ”Konstruktionen med mer än 1000 individuella primärcykler ökar säkerheten i reaktorsystemet - en allvarlig olycka pga utebliven kylning är praktiskt taget omöjlig”. Rapporten fortsätter sedan med en lång redogörelse för alla de säkerhetsanordningar som hade byggts in i konstruktionen. (IAEA Bulletin, vol 25, June 1983). Efter Tjernobylkatastrofen har det internationella kärnkraftsetablissemanget ömsevis fördömt rysk kärnkraft, ömsevis sökt tona ned följderna av katastrofen.
Det som är utmärkande för svensk kärnkraftdebatt är dess snäva perspektiv. Taktiken är uppenbar. Man vill först koncentrera allmänhetens uppmärksamhet på kärnreaktorernas säkerhet för att få den att framstå som det enda problemet. Därför sägs ingenting om problemet med den nukleära försmutsningen av reaktorerna. Inte heller sägs något om resten av kärnenergikedjan.
Det är få svenskar som har chans att värdera kärnenergin utifrån en totalbild. Miljöskadorna vid uranbrytningen förtigs, liksom den förstörda livsmiljön för ursprungsbefolkningar som drabbas av uranbrytning i Canada, USA, Afrika, Sibirien och Australien. Urangruvornas arbetsmiljöproblem förtigs liksom problemen vid anrikningsanläggningar, bränslefabriker och avfallsanläggningar. Kopplingen kärnkraft och kärnvapen tycks bortglömd trots att produktion av vapenplutonium var en huvuduppgift för både engelska och sovjetiska s.k. fredliga reaktorer, särskilt de av Tjernobyltyp.
Kärnkraftsetablissemanget påstår gärna att avfallsfrågan
är löst. Ingen har sett eller anar slutet. NIMB-syndromet, Not-In-My-Backyard,
härskar. Ingen vill ta hand om det livsfarliga kärnavfallet.
Ingen vet heller hur det skall tas om hand. Det är moraliskt
oacceptabelt att överlåta ansvaret för slutförvaret
av ett avfall som är höggradigt livsfarligt i 100 000 år
till kommande generationer. Det är tekniskt omöjligt att garantera
att en sådan verksamhet kan bli rimligt säker.
Därför finns det inget annat rimligt alternativ beträffande
kärnenergin i alla dessa former - civilia och militära - än
att avveckla den, så snabbt det står i mänsklig makt.
För Sveriges del borde det betyda senast år 2010.
Alltsedan kärnkraftsdebatten tog fart i början av 1970-talet har energipolitiken präglats av starkt manipulativa inslag. Kärnkraftsmotståndet har haft starkt folkligt stöd och letts av miljömedvetna och humanistiskt inställda personer medan det tekniskt-ekonomiska etablissemanget har uppfattat angreppen mot kärnkraften, som ett angrepp mot det tekniskt-ekonomiska paradigm, som varit förhärskande i Västerlandet sedan århundranden. Politikerna har ofta känt sig kluvna mellan dessa ”rörelser”. Många har velat vara med i etablissemanget, vilket har varit en grogrund för manipulationer - medvetna eller omedvetna . Det mesta har skett i lönndom, men en del har dokumenterats. (T ex Sven Bergquist: De heta åren, 1985.)
När politikerna dragits in i dessa manipulationer har det utan tvivel lett till politikerförakt, för allmänheten är inte dummare än att man insett vad man utsatts för. Det gäller t ex uppläggningen av 1980 års folkomröstning med tre linjer i stället för två, vilket uppenbarligen skedde av taktiska skäl. Framsidan på linje 2:s valsedel (s+fp) var identisk med linje 1 (m). På baksidan av linje 2:s valsedel angavs ett antal mål som det finns anledning att påminna om:
1. Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras
ytterligare. ( I stället fick vi en elrea från mitten på
80-talet)
2. Åtgärder vidtas bl a för att förhindra
direktverkande elvärme i permanentbebyggelse. (Elvärmen har byggts
ut för att utnyttja de reaktorer som annars hade varit uppenbart överflödiga.)
3. Forskning och utveckling av förnybara energikällor
forceras under samhällets ledning. (Hur det gick med det ser vi exempelvis
om vi jämför svensk vindkraftutbyggnad med dansk.)
4. Kärnkraftverk skall ägas av stat och kommun. (Idag
är det privata ägare och utländska ägare som har röstmajoriteten
i Sydkraft och OKG. Stat och kommun är minoritetsägare.)
5. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom
beskattning. (Övervinsterna har i verkligheten gått till att
betala kärnkraftverkens förluster.)
Under hela tiden efter 1980 års folkomröstning har socialdemokrater och folkpartister haft röstmajoritet i riksdagen. Det som stod på linje 2:s valsedel skulle ha kunnat genomföras, men folkpartiet tvekar t o m att stänga en reaktor. Kärnkraftsetablisse-mangets manipulation har varit och är framgångsrik. Man har använt sig av alla de knep som förenas med begreppet dynamisk konservatism. Och därför ser också resultatet av 1995 års energikommission ut som det gör, utan framtidsplaner och helhetssyn.
Sverige skulle ha kunnat nå långt med avvecklingen, om det tekniskt-ekonomiska etablissemanget och den styrande politikerklassen hade sett till att seriösa konkreta ansträngningar för att föra Sverige ut ur kärnenergisamhället hade åstadkommits. Så har inte skett. Desto större skäl att anstränga sig nu.
Härnösand den 29 aug 1996
Eva Goës
Riksdagsledamot, ledamot i Näringsutkottet
Miljöpartiet de gröna