Kosovoalbanska flyktingar i Albanien, maj 1999

Jag vaknar utvilad trots att bombplan dånat över huvudet på mig under nattens timmar. Jag bor hos ett äldre par i Tirana. Hon är läkare och han civilingenjör. De är pensionerade och lever på 800 kronor I månaden. Inte undra på att de måste hyra ettt rum av de två som lägenheten består av.

Idag, fredag, ska vi åka till ett läger vid den konstgjorda sjön mitt inne i Tirana. Jag får direkt kontakt med några flickor i ett tält. De har plockat blommor och ställt på en pall.

Vi träffar barn som står i kö och väntar på matleveransen. Toaletterna stinker, men i husen som grekerna sänt dit, finns det små kök. Vi lämnar lägret och kom till en familj. Där bor
22 kosovoalbaner. Mest flickor och kvinnor. En pojke sparkar fotboll utanför huset. Vi blir lika välkomnade där, dryck och kaffe. De berättar att de kommit via Monte Negro,blivit schasade hemifran av serbiska polisen från Peja, en stad pa 120 000 invånare. Förmodligen finns bara några tusen kvar. De ville åka till släktingar i Schweiz, men de tror att dessa inte är intresserade av att ta emot dem. De har fått ett brev och lite pengar.

Ndrog - Göran Tesfais läger

Hungrig med knorrande mage åker vi vidare till Ndrog, där Göran Tesfai Skoglund från Härnösand jobbar. Det är ett välorganiserat läger trots att de nyss etablerat det. Toalett finns
på var 20 person, vattenposter överallt i olika nivåer för lägret ligger på en kulle. Alla verkar nöjda och de jobbar med att hålla rent omkring sig. Det råder harmoni i lägret. Här behövs ingen stå i kö utan alla kommer till utlämningsstället när det passar dem. Polska räddningsverket finns också på plats och har öppnat en sjukstuga
med 10 platser. Ovanpå finns en skola, kindergarten, men ingen är där. Solen skiner och alla håller till utumhus, spelar boll, etc. Jag träffar en hel familj, som bott i Sverige, och Musa för mig till deras tält. Arife fyller 19 år. Jag sjunger: Ja må hon leva. Hon är helskön. Hon håller ordning på allt och alla.
Men de lyssnar inte alltid på mig, säger hon med ett skratt.

ACT-action churches together

Göran som arbetar med ACT vill satsa på långsiktighet. Han ämnar ta dit byggmaterial från Sverige för att uppföra hus som kan tas med när kosovoalbanerna återvänder hem igen. Det är en god tanke. Ingen vet hur länge kriget varar och husen behövs till vintern i Albanien likaväl som inne i Kosova en dag.

Göran och jag träffas på kvällen, då han berättar om alla sammanträffanden. Flying doctors som erbjuder honom all medicin, polackerna som stått längs vägen och pustat ut efter beskjutning och inte vetat vad de skulle göra, eftersom de inte var välkomna till det distrikt de rest till. Maffian härjade där. Ja, har man det öppna sinnet som Göran har, sa löser sig allt. Jag känner mig stolt över att en härnösandsbo kan göra ett så stort arbete här nere! Det är bara att fortsätta och stödja honom i detta. Tre läger ska sättas upp. Några nere vid kusten, eftersom klimatet är bättre där under vintern.

Spanskt läger ute på slätten

Jag är nyfiken på hur det ser ut nere vid kusten, så vi bestämmer oss för att åka till Durrës.
Vi reser ner till Hamalaj och Durrës för at titta på läger. Jag genomgår den största prövningen hittills. Vägarna är urusla. Flyktinglägret är utslängt ute på slätten. Solen steker. Dammet yr! Militärstämningen är påtaglig! Där ska 5 000 bo i detta spanska läger. Totalt avskilt från
omvärlden, bara militär kontroll! Även runtomkring ska det byggas upp läger, så ca 25 000 flyktingar ska bo där i framtiden. Jag baxnar!

Vi lämnar detta helvete snabbt efter att ha talat med en familj i ett tält - under övervakning av spansk soldat. De har kommit fem dagar tidigare och varit utan toa. Inte sant! Spanjorerna
går omkring som matadorer.

När vi äntligen lyckas ta oss ut på "stora" vägen, kör vi ner till havet, till Durrës. Där passerar vi två italienska läger. De verkar ligga bättre till, centralare i
ett samhälle, så att folk kan komma åt telefon och gå en tur i omgivningen. Där finns också akut sjukvård.

Kvinnoorganisationer jobbar och sliter

Karine Mannerfelt från Kvinna till kvinna besöker fyra kvinnoorganisationer, varav en finsn nere I Durrës. Hon träffar kvinnorna i ett kollektiv som ligger nere vid stranden i ett sommarparadis. Ca 100 flyktingar finns där. 80% av alla flyktingar är kvinnor och barn.
I detta kollektiv är 2 föräldralösa, men det finns minst 65 barn till som man känner till i Tirana som är föräldralösa. De bor oftast hos släktingar. Karines intryck är att det är tonårsflickorna som har det svårast. De måste säras från sina mammor för de återupplever hela tiden mammornas trauma plus sitt eget. Det behövs aktiviteter.
En sak som sätter sina spår hos Karine, är att de äldsta kvinnorna runt 90 år inte kan ta
sig till toaletten ens. Det är mycket svårt att klara dem. Det finns inget varmvatten. Jag kan bara tänka tanken vilket jobb det innebär. Desssutom begär kvinnorna inte något. Det bor 10 kvinnor på 6 m². Hon beundrar kvinnorna för deras samarbete och ork, men vi får inte glömma att stödja dessa frivilliga organisationer för de sätter igång kvinnorna. De ordnar kurser i språk, data och broderi. De äldre ksovoalbanska kvinnorna är duktiga på att brodera. OBS! De kommer på sig med att kvinnorna inte kan sy pga att de saknar glasögon. Kanske något att tänka på i insamlingssyfte!

Ja, det finns så mycket att berätta om från min resa.

Ett är säkert:

De fattiga har råd att dela på sin fattigdom, men de rika har inte råd att dela på sin rikedom.

Vad menar jag? Jo, dem som jag talade med som ansökt om att få komma till Sverige hade alla fått avslag trots att de hade anknytning till Sverige. Varför?