Tirana 22 maj 1999

Resan till Albanien gick smärtfritt. Lite förseningar på slutet och en förfärlig kö vid passkontrollen. Annars allt OK.

Jag åkte direkt till ortodoxa kyrkan och Göran Skoglund för att hämta min försäkring som skickats dit med fax. Vi träffades på caféet rakt över gatan och tog en snabbintroduktion över läget. Efteråt åkte vi till Görans lägenhet och hämtade faxmeddelandet där. Vi bestämde att träffas nästa dag.

Jag inkvarterades hos ett gift par, massor av trappor upp... Lisa och Kitshu är läkare respektive gruvingenjör, båda pensionerade. Lisa är bara 57 år. Ibland får hon axtrajobb på en privatklinik som narkosläkare.

På kvällen åkte jag runt till mina vänners familjer. Överallt blev jag välkomnad. Det är så härligt att se hur fina människorna är här. Omtänksamma och medvetna. Dervish fru Flutura är konstnär. Hennes konstverk smyckade hela lägenheten och när jag kom till Arand så fanns de även där, eftersom hon är syster till honom.

En annan överraskning stod Arands mor för. Hon stickar kläder, rena modekläder. Jag fick se en video från en fantastisk modevisning. Båda är värda att exponeras i större sammanhang.

Sent omsider kom jag i säng. Jag vaknade utvilad nästa dag. Vi åkte direkt till ett läger vid den konstgjorda sjön

mitt inne i Tirana. Där fick jag kontakt med några flickor i ett tält. De hade plockat blommer och ställt på en pall.

De var kvittrande glada, men bakom dem låg två flickor helt förlamade psykiskt. De är sjuka sa flickorna. I tältet

fanns enbart kvinnor.

På den fortsatta färden genom lägret träffade vi barn som stod i kö och väntade på matleveransen. Toaletterna stank, men i husen som grekerna sänt dit, fanns det små kök. Vi lämnade lägret och kom till en familj. Där bodde 22 kosovoalbaner. Mest flickor och kvinnor. En pojke sparkade

fotboll utanför huset. Vi blev lika välkomnade där, dryck och kaffe. De berättade att de kommit via Monte Negro,blivit schasade hemifran av serbiska polisen från Peja, en stad pa 120 000 invånare. Förmodligen finns bara några tusen kvar. De ville åka till släktingar i Schweiz, men de trodde att dessa inte var intresserade av att ta emot dem. De hade fått ett brev och lite pengar.

Hungrig med knorrande mage åkte vi vidare till Ndrog, där Göran jobbar. Det var ett välorganiserat läger trots att de nyss etablerat det. Toalett fanns på var 20 person, vattenposter överallt i olika nivåer för lägret låg på en

kulle. Alla verkade nöjda och de jobbade med att hålla rent omkring sig. Här behövde ingen stå i kö utan alla kom till utlämningsstället när det passade dem. Polska räddningsverket fanns på plats och hade öppnat en sjukstuga

med 10 platser. Ovanpå fanns en skola, men ingen var där. Solen sken och alla var ute, spelade boll, etc.

Jag träffade en hel familj, som bott i Sverige, och Musa förde mig till deras tält. Arife fyllde 19 år. Hon var helskön. Hon höll ordning på allt och alla. Men de lyssnar inte alltid på mig, sa hon med ett skratt. Vi hade en jättefin stund tillsammans, hela stora familjen och mina vänner. Det blev ånyo kaffe. Solen stekte och svetten rann. Jag gav bort en keps till pappan. Uppskattat.

Göran som arbetar med ACT vill satsa på långsiktighet. Han ämnar ta dit byggmaterial från Sverige för att uppföra hus som kan tas med när kosovoalbanerna återvänder hem igen. Det är en god tanke. Ingen vet hur länge kriget varar och husen behövs till vintern i Albanien likaväl som inne i Kosova en dag.

Göran och jag träffades på kvällen, då han berättade om alla sammanträffanden. Flying doctors som erbjöd honom all medicin, polackerna som stod längs vägen och pustade ut efter beskjutning och inte visste vad de skulle göra, eftersom de inte var välkomna till det distrikt de rest till. Maffian härjade där.

Ja, har man det öppna sinnet som Göran har, sa löser sig allt. Jag känner mig stolt över att en härnösandsbo kan göra ett så stort arbete här nere! Det är bara att fortsätta och stödja honom i detta. Tre läger ska sättas upp. Några

nere vid kusten, eftersom klimatet är bättre där under vintern. Vi ska nu åka dit- till Durres. Vi hörs snart igen!

Eva som har mycker mer att berätta.