Det handlar om liv eller död

• Samhälleliga intressen som behovet av en reglerad invandring och att förhindra ökade kostnader medför att beslutet att avvisa en familj med barn måste kunna fattas, även om det i det enskilda fallet hade varit bäst för barnet att stanna här. Dessutom påstås det att Shahida torde få liknande vård i Uzbekistan. Rena rama fantasin!

Sondmatning är en avancerad medicinteknisk åtgärd med risker, varför det alltid måste finnas en ordinerande ansvarig läkare. Måste inte en läkare som har behandlingsansvaret för detta barn, där pågående medicinsk behandling inte kan eller bör avbrytas och vårdkontinuitet är medicinskt oundgänglig, ges möjlighet - alternativt själv ta initiativet till - att göra en medicinsk bedömning inför avvisningen?
Får en läkare underlåta att bedöma hur ett myndighetsbeslut kommer att påverka hans patient, oavsett om myndighetens beslut äger företräde eller om myndigheten begärt en bedömning eller ej? Svaret är att chefsöverläkaren skall bedöma om transport är möjlig och på vilka villkor samt se till att vårdkontinuitet kan upprättas med vårdenhet i det land till vilket patienten avvisas. Läkaren ska hos Socialstyrelsen begära att vården "överflyttas" till annat land och att LPT-vården i Sverige därmed avbryt, men myndigheten har inget ansvar för att vårdkontinuitet upprättas för en avvisad patient och är heller inte ålagd att följa upp vad som händer efter avvisningen.

Det handlar om liv eller död! Inte undra på att personalen inom vården mår uruselt - för att inte tala om personalen inom socialtjänsten - som fått överta ansvaret utan kunskap eller kompetens hur man vårdar dessa barn med uppgivenhetssyndrom och som ska sondmatas för att kunna överleva.

Det finns personal som säger att de utgör en bricka i ett politiskt spel och är gisslan. -Man upplever att fundamentala förutsättningar för behandling saknas eftersom asylproblematiken helt dominerar situationen.

• Vi försöker balansera mellan empati och realistisk syn och viss förståelse för hur Migrationsverket och Utlänningsnämnden tänker (det är dock det svåraste då deras beslut mer verkar styras av dagsform eller tärning). Det tär att se deras /familjernas förtvivlan och att inte kunna hjälpa - man kan lindra lite - men känner maktlöshet och delaktighet i barnmisshandel…Vi vet inte hur man ska komma ur detta. Utdrag ur "Barn som gett upp".

Vill verkligen ledamöterna (kd, fp, s, m) i Utlänningsnämnden hjälpa dessa barn som befinner sig i nöd eller inte? Vilka hänsyn har de tagit i de enskilda fallen? Att barnen lider svårt och är i potentiell livsfara, vittnar läkare om. Ändå kan inte läkare hindra avvisning. Vem tar det yttersta ansvaret för de apatiska barnens, för Shahidas, liv?

Eva Goës, Miljöpartiet de Gröna