Barn som gett upp

Kortversion - diskussion och slutsatser

En studie utförd av Barn- och ungdomspsykiatrin
Flyktingenheten BUP, Stockholms län

Diskussion

Sedan några år möter barnpsykiatrin i hela Sverige dagligen barn i asylsökande familjer som befinner sig i en konstant och kontinuerlig kris, i ett psykiskt nedbrytande och destruktivt förlopp. Det är barn som i varierande grad tappar lust till lek, samvaro och aktivitet, och som i alltför många fall tappar viljan till liv. Oftast har detta sin grund i upplevelser i hemlandet. Det kan handla om att se sina föräldrar misshandlas eller våldtas, om att bli kidnappad, att utsättas för etniska trakasserier, allt i en omfattning som är okänd för oss i vårt land. Det är upplevelser av en art som inget barn undgår att inte skadas av.

Att tvingas lämna sitt land och söka asyl någon annanstans är i många fall en process under många år, präglade av resor/flykt från ett land till ett annat, familjesplittring, väntan och svåra levnadsvillkor. För ett barn kan denna tid utgöra större delen av deras upplevda liv. Det kan därför finnas en punkt i många barns liv då de inte längre förmår ha några förhoppningar om ett normalt liv, ett liv med beständiga relationer med ett stadigvarande, tryggt hem.

Men uppgivenhetssyndromet kan också ha sin grund i situationen i Sverige. När föräldrarna börjar förstå att de riskerar skickas tillbaka till platsen för sin och familjens traumatisering eller sin förnedring ser de att de hamnat i en återvändsgränd. Initiativ och strategier för framtiden upphör. Till slut kan de inte längre förmedla hopp om en framtid till sina barn. Barnen ser sin mamma och pappa "slockna". För barns livsvilja är föreställningen om en god framtid livsviktig och det är föräldrarna som har till uppgift att ingjuta denna livsnödvändiga framtidstro i sina barn.

Denna enkät tydliggör två stora och allvarliga problemområden Den första är omfattningen. Att sammanlagt 162 barn uppfyller kriterierna för att tas med här är en överraskande och alltför hög siffra. De asylsökande barnen ät starkt överrepresenterade på de flesta enheter. På vissa ställen är stundtals mer än hälften av platserna upptagna av denna barngrupp. Vårdkostnaderna är sannolikt en bra bit över 30 miljoner. Samtidigt måste man påpeka att detta bara utgör toppen på ett isberg. Långt flera barn finns i öppenvården eller är aktuella för insatser inom socialtjänsten.

Den andra saken som blir uppenbar av enkäten är den frustration och förtvivlan som kommer till uttryck i svaren. Det handlar om barn med mycket starka symptom. Ändå tycker man sig inte kunna hjälpa dem, tvärtom ser man hur många barn faktiskt blir sämre, i den meningen att de regredierar, passiviseras än mer. I många fall får man ta till sondmatning och börja med blöjor igen. Man upplever att det är de yttre strukturella förhållandena som helt råder över situationen och att nästan inget utrymme finns för sedvanligt barnpsykiatriskt arbete. Man upplever sig också som en bricka i ett spel.

De konsekvenser man måste dra kan bland annat vara:

1) Det är ofrånkomligt att de barn som varit föremål för denna enkät inte bara är en angelägenhet för psykiatrin. Det har tidigare på många håll beskrivits som ett "systemfel" på hög strukturell nivå. Man ser genomgående att den främsta - kanske enda - anledningen till att barnen återhämtar sig och tillfrisknar är att familjen får beskedet att de får stanna. Detta visar att problemen till största delen är effekter av migrationspolitik och myndighetsutövande. Den svenska asylpolitiken förefaller ha låst fast sig i ett system som producerar psykisk sjukdom. Från den barnpsykiatriska synvinkeln ser vi en skriande kontrast mellan tal om "barns bästa" och verkligheten.

2) Så länge som situationen är som den är måste sjukvårdspolitiker, beställare och verksamhetschefer vara beredda att utforma adekvata vårdformer. Det är uppenbart att vare sig öppenvård eller slutenvård såsom den traditionellt sett ut, är adekvat för dessa barn. Överhuvudtaget är många i gruppen asylsökande idag så vårdbehövande att behovet av en välfungerande asylsjukvård och "asylpsykiatri" måste utvecklas.
Ett ytterligare behov är att forskning initieras i detta ämne. Hur går det för barnen sen? Är de präglade för livet, eller återhämtar sig alla? För närvarande kan vi bara spekulera.

3) Psykiatrin kan inte ensam ta ansvar för de här familjerna. Verkligheten är redan den att socialtjänsten får ta ett stort ansvar. Det är dock mycket lokalt betingat hur denna samverkan fungerar. Det behövs klargörande om arbetsfördelning, kostnadsansvar etc.

4) Till sist, vi inom barnpsykiatrin som möter dessa barn måste trots allt arbeta för att finna bra metoder och verksamheter för att hjälpa dessa barn i sitt stora lidande. Det har tagit några år att upptäcka och se omfattningen och karaktären av detta uppgivenhetssyndrom. Nu behöver vi sätta oss ner och byta erfarenheter och pröva olika behandlingsmetoder. Det är inte tillfyllest att stanna upp vid att traditionell slutenvård inte fungerar bra och skriva ut barn till ett osäkert och löst formerat nätverk. Det är också en viktig arbetsuppgift att arbeta förebyggande och i tid uppmärksamma barn som riskerar att ge upp. Det handlar om tidiga insatser, om att identifiera de faktorer som kan leda till uppgivenhet. Att arbeta med dessa barn är svår och ibland en direkt plågsam uppgift, men vi måste se det som en utmaning för oss att utveckla metoder att lindra dessa barns lidande