Resan till atomatollen Moruroa

Dagbok 1 sep - 15 sep 1995 För första gången i mannaminne ska folkvalda parlamentariker protestera genom en fredlig aktion för jordens överlevnad mot Frankrikes kärnvapenprov och övergepp mot det polynesiska folket. För första gången ställer parlamenmtariker från Japan upp i ett sådant ovanligt sammanhang med risk för fängelsestraff. Beror det månne på att år 1995 innebär 50 år efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki? Minnet lever kvar.

Tjugo personer från jordens alla hörn går ombord på skonaren Machias från Honolulu. Vi är på väg till atollen Moruruoa i Stilla Havet för att prostestera mot president Jacques Chiracs kärnvapenprov, en sjöresa på 120 mil, ungefär som från Haparanda till Stockholm. Parlamentarikerna representerar fem språk och tre kontinenter. Det är två från Australien, två från Italien, en från Luxemburg och tre från Japan samt undrtecknad från Sverige. Av dessa är jag den enda kvinnan. På skonaren Machias finns också tre journalister. De är från Italien, Zimbabwe och Japan. En lokal företrädare för Pomarepartiet finns ombord samt tre personer från Greenpeace, vilka är med för att översätta och samordna informationen mellan båtarna i fredsflottan, som består av dygt tio båtar. Kapten ombord heter Bill liksom ägaren, kaptenen och kocken. Han går under beteckningen Big Bill. Där finns en far och son som styrmän. Skonaren står under amerikanskt flagg och kommer från Honolulu. Alltså finns det företrädare från fem kontinenter ombord på skonaren.

Bakgrunden till denna aktion är att Chirac, strax efter att FN:s Icke-spridningsavtal undertecknats så sent som i maj, beslutar att återuppta provsprängningarna trots att artikel sex säger att man ska nedrusta. Min spontana reaktion blir att vi måste som parlamentariker bilda en mänsklig sköld och stoppa detta vanvett. Jag tar direkt kontakt med Greenpeace för att förhöra mig om möjligheten att komma ombord på en båt. De upplyser om att en grupp parlamentariker från Australien planerar en resa med Western Express från Auckland. Jag anmäler mig omedelbart, men blir väldigt besviken när jag får besked att man att man har tvingats ställa in denna båt.
Istället anmäler jag att jag mitt intresse av att delta i Paris vid överlämnandet av protester med alla namnunderskrifter till Chirac. Efter ett par dagar kommer det ett nytt meddelande om att det kan vara möjligt att få följa med en pendelbåt ut till Moruroa. Jag börjar om med biljettbokning och kontakter för att få följa med. Ett dygn senare är allt klart. Jag är uttagen!

Via Paris och demonstrationen den 1 september, där jag visiteras av tungt beväpnade polis och avvisas från demonstrationsområdet, kommer jag fram tidigt på morgonen den 2 september till Papeete på Tahiti. Snabbt är jag på benen och infinner mig i Faaa hos Oscar Temaru för att vandra med i protesttåget tillsammans med parlamentariker från hela världen och befolkningen på Tahiti ca 8 km till centrum. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna, när Oscars tre flickor kommer fram och kramar om sin pappa som de inte träffat på länge eller när folkskaran sjunger Amazing Grace medan vi tågar in i staden. Jag känner ett genuint systerskap med alla de kvinnor som ansluter sig till tåget. Väl framme i centrum sätter vi oss ner och väntar in de som kommer från ett annat väderstreck. En parlamentariker från varje land stiger fram och förklarar varför han/hon kommit till Papeete för att protestera. Det är en härlig känsla att stå där på andra sidan jordklotet och hälsa från den norra sfären och meddela att protesterna är högljudda här uppe i nord.

Vårt stöd för Franska Polynesien manifesteras ytterligare samma dag, då också Margot Wallström håller tal på franska till invånarnas ära. Jag får chansen att ge senaste nytt från Frankrike och berätta att Marianne, min gröna syster och språkrör för de gröna, har blivit arresterad i Paris. Vi befinner oss i stadion som är smockfull och ett sorl breder ut sig. Förutom den lokala befolkningen, finns här massor av japaner och en parlamentarikerstab från Australien på 35 personer. Filippinernas minister tar till orda och meddelar att han sagt upp kontraktet med Frankrike om inköp av Mirageplan. Japans finansminister håller ett långt tal och överlämnar en lykta som symbol för ljus och hopp. Det hela avrundas med att barn och vuxna i en lång rad bär in japanska lyktor i lokalen och att alla tar upp Amazing Grace igen samtidigt som den protestantiska prästen läser en bön för alla församlade.

Nästa dag, söndag, ska parlamentarikergruppen samlas för att starta en organisation för fred och mot kärnvapen. Jag kan inte närvara, eftersom mitt fartyg ligger och väntar ute till havs. Med en snabb båt tar vi oss ut till skonaren Machias och äntrar ombord. Solen skiner och båten doppar upp och ner som en anka i de stora mäktiga vågorna. Vi går för motor eftersom det är rak motvind. Många blir sjösjuka på direkten, men efter ett par dar är den saken över. Fiskarna är färdigmatade. Värst har japanerna det, för de älskar inte amerikansk mat. Tom, senator från Australien, och jag klarar oss från sjösjuka. Vår skonare är mycket enkel. Ingen lyxbåt. Det fuktigt och kallt i kojen, men ingen klagar. Utomhus har vi bara sex sittplatser i aktern annars får vi försöka hitta stjärtrum varhelst det går. och det gör vi. Fantasin är det inget fel på. Stämningen är helt fantastisk. Alla verkar vara så medvetna och målinriktade. Vi skriver ihop en deklaration till Chirac i ett rapp. Alla vet vad de ville betona. Alla är överens. På nätterna har vi det jobbigast pga 12 timmars tidsförskjutning. Vi sitter och talar med Europa via satellittelefon under fullmånens sken. Den enda lampa som kan lysa upp vår tillvaro så dags. Vi
spelar dragspel och sjunger, skrattar och myser i stillhet. Ingen konflikt på en hel vecka. Fast visst går temperaturen ner, när vi får höra på radion att bomben hade briserat

Först efter fyra nätter är vi framme vid zonen. Vi får besök av Mc Taggert, Mr Greenpeace himself, från Manutea, en båt i fredsflottan. Han bjuder över oss samma förmiddag till "sin " båt på visit. Den lilla båten som ska föra oss till Moruroa har inte dykt upp ännu. Den har fått krångel med motorn och driver ofrivilligt mot ön och hotats att uppbringas av den franska flottan. Helt plötsligt kommer stormen! Det finns ingen chans att ta sig tillbaka till Machias. Samma dag har vi planerat en aktion för att pröva den franska marinen. Som en plog ska vi gå så nära zonen som möjligt. I storm hissas seglen och vi börjar stäva mot vårt mål. Vilken mäktig syn! Tio båtar ibland vågorna i det stormande havet med regnet forsande. Mitt i denna dramatik, utlöses ett gapskratt då kaptenen ombord på krigsfartyget säger, att han tagit så vackra bilder på våra båtar. Manuteas kapten svarar ilsnabbt att han också vill ta bilder på den vackra ön. Då replikerar fransmannen: I don`t think that is possible.

När stormen bedarrar följande dag, återvänder vi till vår saknade besättning på Machias. Bills pannkakor är efterlängtade, våra våta mattor på golvet utanför toaletten /duschen likaså. "Kylskåpet" som vi kallar luftkonditioneringen för och den vidriga lukten - allt vill vi ha tillbaka. Så konstigt! Här har vi varit ombord på en lyxskonare och ändå står Machias i en gyllene dager. Kanske förklaringen ligger i att det finns en enorm sammanhållning och gemenskap i vårt machiasgäng och att de uttråkade journalisterna på Manutea drog ner humöret så länge vi befann oss på den båten. Vi platsar inte där.

Så kommer dagen D. Lördagen. Klockan nio tar vi oss över till den lilla ketchen La Ribaude, 42 fot lång. Vi är åtta parlamentariker, sju journalister och två aktivister. Besättningen består av Twilly och JR. Inalles nitton personer. Vi sitter som flugor på en sockerbit och håller fast oss i det som finns i närheten. Något bagage att tala om finns det inte utrymme för, helt förståeligt. En handväska inpackad i plast, med det viktigaste, kommer med. Vi seglar i fem timmar tillsammans med alla de andra båtarna i fredsflottan, men denna gång ska vår båt segla vidare in i zonen och de andra vika av vid 12-mileszonen. Vi vinkas av och är ensamma med tre krigsfartyg och ett lågsniffande flygplan från marinen i vår omedelbara närhet.

Snart anropas vi. Vi låter bli att svara på de tre första anropen. Efter fem anrop, då vi också hunnit informera marinen om att vi utför denna aktion i fredligt syfte, ser vi att en gummibåt sätts i sjön. Inom kort stormas båten av kommandosoldater iförda våtdräkt, hjälmar, kängor och batonger. De hoppar upp i fören, ställer sig bredbent och stirrar med hårda ögon på oss. Jag blir full i skratt. Vad håller dessa gossar på med? Vi beordras fram i fören. Nästa order är: Stanna båten! En segelbåt... Ned med seglen. Vi beordras ner i ruffen alla nitton. Nu ska soldaterna ta över. En man ställer sig vid rodret och börjar ge order. Ingen har en aning om hur fall, skot och vinschar fungerar. De börjar rycka i alla tåtar medan vår fransktalande gröna vän från Europaparlamentet försöker tala dem till rätta och förklara att det är bättre för allas säkerhet om besättningen får ta befälet över segelbåten. Efter fem minuter ger de efter och vi kan sätta segel. Snart sätter sig kommandogossarna lugnt och sansat ner. Jag öppnar förluckan och sticker upp huvudet. Genast börjar två grabbar och jag att tala med varandra. Jag håller en lektion om kärnavfall, kärnkraft och kärnvapen. De vill ha dekaler från oss gröna, men sådant har jag inte fått plats med. Däremot har jag några visitkort i fickan som jag ger dem. De tackar så mycket och är glada. Det finns hopp om liv!

Men snart kommer det värsta momentet. Vi ska bort från La Ribaude och över till krigsfartyget La Tapageuse. Transporten ska ske med gummiflottar. Under tiden har det bröjat blåsa upp mer och mer och mörkret börjar lägra sig. Jag kommer med i den andra båten iförd livväst. Föraren kör som en vilde rakt in i vågorna, så att de dränker oss. Flotten har minst tio centimeter vatten, när vi kommer fram till krigsfartyget. Här väntar repstege och 17 meters klättring. Ett farligt moment i den grova sjön då flotten kastas upp och ner och fram och tillbaka. Efter tre försök lyckas jag greppa stegen och klättrar upp. En annan som har hjälm på sig har tur i oturen, när hans huvud slår mot stegen och hjälmen flyger bakåt. Utan hjälmen hade han krossat huvudet. Jag blir omhändertagen för att jag slagit i benen. En medicinman smörjer in benen med någon lokalbedövning. Våt som en dränkt katt ber jag att få byta om. Under bevakning tas jag mig ner till herrarnas toalett och jag tar på mig en topp och tights. Det enda som fått plats i min handväska förutom pass, biljett, pengar och necessär. När jag kommer ut, tycker soldaten att jag ser för lättklädd ut, så han lånar ut en civil tröja till mig från en kompis.

Hela gänget blir tagna ner i fartyget till soldaternas sovutrymmen. Vi placeras runt två bord och erbjuds kaffe. Italienarna håller på att skriva brev till olika myndighetspersoner under hela resan. De dikterar en pressrelease. Livet går vidare som förut. Den ene japanen har tagit av sig den våta ytterjackan och står därmed vit skjorta, kavaj och välkammat hår precis som om inget har hänt. Vi kan inte låta bli att skratta.

Vi reser i dryga tre timmar till. Klockan har blivit sju. Vi arresterades halv tre. Genast tas jag till ambulans, men blir körd till förhör. I en timme sitter jag med en pekfingervalsförhörsledare. Så långsam han är. Efter jag svarat på frågorna, läses de upp. Då jag anser att rapporten inte överensstämmer med vad jag sagt, skriver jag inte under den. Inte har jag lust att börja om från början. Nu tänker jag att min sista stund är kommen - böter eller fängelse. Jag har deklarerat att jag anser att Chirac är kriminell eftersom han bryter mot konventioner, avtal och mänskliga rättigheter - inte jag för att jag överträder en zon för att fredligt protestera mot denna arrogans och kolonialism. De har sagt mig att diplomatisk immunitet inte gäller för detta brott.

Jag förs till sjukhuset som ska bli alla parlamentarikers fängelse för en natt. En handduk, dusch och mat efter femton timmar, gör mig helfräsch och pigg. Alla har kommit till sjukhuset fram emot elva. Men de övriga har skiljts från oss trots löfte om att vi skulle föras till samma plats. Här råder skillnad på folk och folk. De andra tvingas ligga på golv i en cafeteria på militärbasen. De tre som är kvar på segelbåten kommer in sent. Kaptenen blir psykiskt terroriserad. De sätter fram en bricka med mat, men säger att först måste de göra det och det. Brickan bärs ut. Detta sker ett par gånger. När han försöker sova, går tjugo man omkring i rummet och talar högljutt. Han förs till förhör flera gånger under natten, så fort han slumrar till. Först till lunch på söndag får han mat!

Under tiden har vi fått erbjudande om sightseeing på Moruroa. Alla samlas i mitt rum och vi beslutar att om vi får tillbaka våra pass, blir frigivna samt senare får ta dit oberoende expertis kan vi acceptera erbjudandet. Det går givetvis inte. Då skulle vi kunna begära att få se allt, även inom det militära området. Vad trodde de? Att vi var på turistresa? Journalisterna åker ut, så vi får höra av dem att allt är perfekt.... Några plockar med sig stenar oxh snäckor från stranden - för att mätas hemmavid. Ute på lagunen har man placerat ut två windsurfare - statister.

Vid lunchtid får vi tillbaka våra pass. Lino från Italien överlämnar en krans till minne av alla offer. Gruppen får lämna deklarationen till chefen som också ska föra den vidare till Chirac. När Sauro, vår andre gröna vän från Italien, hämtar ut sin hyrda satellittelefon, är den obrukbar. Ett fyrkantigt hål har plötsligt "slagits ut". Han kan bara be om ett intyg att apparaten gått sönder och att detta skett i samband med resan till ön.

Lyckliga äntrar vi militärplanet till Tahiti. Äntligen får vi träffa de andra. Vi är åter nitton stycken. Vi har krävt att samtliga ska föras tillbaka i samlad tropp. Denna gång infrias löftet. Besättningen och de två ungdomarna tackar oss särskilt för detta. Vi var deras enda skydd. När vi landar - hela tiden övervakade - och passerar passkontrollen på flygplasten är vi äntligen fria. Ute i det fria blir vi totalt nedtrampade av journalistuppbådet på flygplatsen. Vi har än en gång skrivit en deklaration. Denna gång för pressen, där vi säger att vi ska fortsätta arbeta mot kärnvapensprängningar med likasinnade i våra länder och genom nätverk. Vi beskriver också hur vi tagits om hand och uttrycker vårt ogillande över hur besättningen behandlats.

Gänget skingras snabbt. Jag och några till tar in på ett hotell som vätter mot ett nedbränt hus. Röklukten är bedövande. På kvällen möter jag min gröna irländska syster, Nuela Ahern. Hon har stannat på land och tur är det. Frihetskämpen Oscar Temaru berättar nämligen dagen därpå att det är Nuela som lyckats lugna ner massorna på flygplasten efter att kommandosoldaterna kastat tårgas och splitterbomber in bland barn och kvinnor som sjungandes sittdemonstrerade. Hon med sitt lugn och vana av kravaller, vädjade till ungdomarna att besinna sig. Det finns bara två lägen - död eller liv, sa hon. De gick därefter snällt därifrån småpratandes med varandra.
Det råder en otäck spänning i Papeete. Militären befolkar gatorna. Jag varnas för att bära något märke som avslöjar att jag protesterar mot kärnvapenproven. jag ska undvika att nämna att jag är parlamentariker. Greenpeace kontor är bevakat. Oscar Temaru går bara och väntar på att bli tagen. Människor försvinner varje dag, blir upplockade på gatan, förhörda och inlåsta.

Jag lämnar Papeete snabbt utan bagage. Vår båt har ännu inte kommit tillbaka. Innan jag åker hinner jag intervjua en läkare som undersökt 120 000 barn under tolv år. Hans far har också arbetat på Moruroa. Han säger att Chirac vill bli "President of the Nuclear Market". Det råder ekonomisk apartheid på Tahiti. Urbefolkningen har det illa ställt medan fransmännen flyter ovanpå. Vidare berättar han att det begravts plutonium under betong på den norra delen av Moruroaatollen. Dessutom finns plutonium i bottenlagret i lagunen. Det har förekommit rena fall av cancer och dödsfall orsakade av sprängningarna. Av någon "oförklarlig" anledning var Franska Polynesien sist med att införa epidemiologiska data i Stilla Havet-regionen, tio år efer de överjordiska sprängningarna. Att människor inte kan äta sin basföda, bl a fisk och kokosnötter utan måste importera dålig föda från Frankrike, bekymarar inte en man som Chirac. Tvärtom. Han får ju avsättning för sina jordbruksprodukter.

Min berättelse ovan talar för sig självt Vi måste kräva att Franska Polynesien tas upp på FN:s dagordning. Vi måste fortsätta kampen i EU för att få sända oberoende expertis till området och ställa Chirac inför rätta för att han bryter mot Euratom och artikel 34. Vi måste kräva av vår regering att avbryta de militära handelsförbindelserna med den franska militära industrin samt hemkalla ambassadören. Vi ska fortsätta uppmana det svenska folket att bojkotta franska varor och Frankrike. Det enda språk Chirac begriper är maktspråk och för honom handlar det om pengar!

Den 30 september anordnas en demonstration i Amsterdam av den globala organisationen som bildades av parlamentariker den 3 september i Papeete, Parlamentarians for Nuclear Weapons Free World, där jag ingår. Jag hinner inte dit för nu åker jag vidare från Moruroa till Murmansk - till den största känvapenarsinalen i världen. Det är bråttom om vi ska hinna rädda denna planet från atombomberna och Big boys livsfarliga lek med Big toys!

Vi hörs! Eva Goës